Livet är en Bergodal bana

Livet är verkligen som en bergodalbana. Vi har verkligen försökt att prata K och jag, och det har varit bra ett tag, men igår exploderade den tickande bomben. Har tyvärr bara väntat på det.... K ringde sandra o sandra sa nåt som han inte accepterade o sen var det kört igen.
Sandra mår skit, jag mår skit.. K tjafsar.. När ska han växa upp?? När kan han börja lyssna på sina barn o inte va så ego?
Vill bara att allt ska va klart så att han kan släppa oss o vi släpper honom. Han klarar inte av att ha krav på sig och lyssna på sina barn, så jag vill bara bli fri.
Han vill kunna göra som han vill, och då får han göra det. Vill inte höra fler undanflykter och ljugerier nu. Det räcker! Han får väl leva sitt liv med sina vänner som bjuder honom på allt som han säger, eftersom han inte kan hjälpa till med sina egna barn. Utnyttja vännerna bara. Det går bra ända tills dom ser att han utnyttjar dom och tills dom ser vem han verkligen är!'
Sandra mår absolut inge bra. Känner mig maktlös som mamma. Hon äter inte. Presterar inget i skolan. Mår skit. Och vägrar prata med någon.
Så fort han tjafsar så går hon ner sig.
Vad ska jag göra? Hur kan jag hjälpa henne? Hur ska jag själv orka?
Skickar in om skilsmässan i morgon, så den blir klar nästa vecka. Men allt annat då?
Känner mig maktlös! Känner mig liten! Orkar inte snart! Fan, fan, fan!